Umeå har sedan 2008 haft en novellpristävling. Det är ett kulturinitiativ i deras satsning att vara kulturhuvudstad 2014. Prissumman är på 100.000 kronor som fördelas på fem författare. Senaste inlämningsdag är den 31 oktober 2009. Novellen behöver inte vara nyskriven men den skall vara opublicerad.
Länk till Umeå Novellpristävling
/Anders N
lördag 26 september 2009
lördag 19 september 2009
Skrivarkollektivets grundtankar
Skrivarkollektivet
Skrivarkollektivet är en liten grupp människor som utifrån sina behov och intressen gemensamt söker kunskap och/eller färdigheter. Klimatet ska stödja gruppens utveckling såväl som den enskilde deltagarens lärande.
Grundtankar och mål
Utgångspunkten är lekfullhet och prestigelöshet. Målet är att skrivandet ska vara lustfyllt och sig själv nog, det måste inte ”bli någonting” särskilt.
Syftet är samtidigt att utforska och utveckla vårt skrivande och skrivprocessen. Att hitta vårt eget sätt att skriva och våra egna historier. Att lära oss verktyg för att skriva bättre, för att främja kreativitet och inspiration och hantera hinder på vägen.
Grunden är ett utforskande och sökande efter personliga sanningar, både om skrivprocessen och om hantverket.
Vi närmar oss skrivandets hantverk utifrån frågor och problem som uppstår när vi skriver. Svar söker vi till exempel i gruppen, i skönlitteraturen och genom att konsultera handböcker.
För att kombinera målmedvetenhet och träning i uthållighet med lust och glädje så varvar vi långsiktigt skrivande och kortare övningar. Övningarna ska hjälpa oss träna på teknik och kreativitet och grupp- såväl som enskilt skrivande, och längre och kortare historier.
Vi utforskar vår skrivprocess med hjälp av varandra och olika hjälpmedel. Vi delar med oss av våra upptäckter och tipsar och stöttar varandra.
Tre ord kan sammanfatta kollektivet och vår strävan: kreativitet – liv – litteratur. Genom kreativitetsövningar, skrivande och läsande närmar vi oss vår kreativitet och oss själva. Vårt mål är att skapa en trygg plats där vi kan utmana och överraska oss själva i skrivandet och i livet.
Planering och beslut
Vi planerar och beslutar gemensamt hur vi ska arbeta och tillsammans drar vi upp riktlinjer för en termin i taget. Då försöker vi tillgodose allas behov i så stor utsträckning som möjligt. Efter varje termin utvärderar vi och lägger upp en ny plan för nästa termin. Terminerna löper från 1 september till 15 december och från 15 januari till 15 juni.
Alla i gruppen är välkomna att hålla i träffar och hitta på övningar, komma med förslag eller vad som helst. Och ingen behöver hålla i träffar om man inte vill. Martina är tillsvidare cirkelledare, men rollen är öppen för alla. Man bör vara cirkelledare minst ett år i taget.
Den som planerar enskilda träffar har mandat att göra det efter eget huvud. I slutet av varje träff lämnar vi synpunkter och kan på så sätt korrigera sådant som inte känns bra.
Beslut fattas i konsensus vilket betyder att alla kan stå för beslutet, leva med det och acceptera det. Det betyder också att allas åsikter har fått komma fram. Undantaget från regeln om konsensus är när vi ska acceptera nya medlemmar. Då har varje person vetorätt. Eftersom gruppens grund är trygghet och trivsel är det viktigt att alla känner sig bekväma med den nya personen.
Ansvar
Cirkelledaren har ansvar för att administrera det praktiska runt cirkeln och har huvudansvar för att komma med förslag vid terminsplaneringen och även löpande. Cirkelledaren har också huvudansvar för att vi håller oss till de regler vi har satt upp och att vårt arbete utgår från de grunder som vi har kommit överens om, men alla har ett ansvar för det som sker i gruppen. Vi strävar efter att säga till om vad vi behöver eller om vi vill förändra något – på ett ärligt och respektfullt sätt. Vi strävar också efter att säga till om vi har en idé eller ett förslag eller behöver hjälp med något.
Lotta har huvudansvar för Google-groups och Martina har huvudansvaret för bloggen. Den som har huvudansvar kan delegera delar av ansvaret till andra.
Kommentarer
För att fokusera på skapandet snarare än resultatet och för att lära oss att lyssna till vår egen röst om texten, så ger vi inte varandra kommentarer för tillfället. Beroende på vilken typ av text det är så kan vi återberätta det vi hört, säga några korta ord om känslor som väcktes, bilder vi såg eller om stämningen i texten. Efterhand kommer vi att lägga till mer utförliga kommentarer.
Kontrakt
Vi förbinder oss att
– inte föra vidare det som vi pratat om (tystnadslöfte)
– tala personligt och uppriktigt
– lyssna med respekt
– ta ett gemensamt ansvar för gruppen och respektera de gemensamma överenskommelserna
– tillåta oss att misslyckas
– försöka komma till varje möte och meddela om vi inte kan komma
– komma i tid och avsluta mötet i tid
– respektera alla gruppmedlemmars lika värde
– ge alla möjlighet att tala lika länge
– komma och ta avsked av gruppen om vi vill sluta
Böcker om att skriva
Källa: Sollentunaförfattarna
Allmänt
Jag skriver, alltså är jag: En bok för fackskribenten som vill berätta - Jo Bech-Karlsen.
(Studentlitteratur)
Undertiteln beskriver innehållet. För den som vill göra facktexter mer levande.
Ordet är ditt - Patricia Tudor-Sandahl
(Wahlström & Widstrand)
Om hur skrivande kan läka själen.
Skriva med kropp och själ - Natalie Goldberg
(Norstedts Akademiska Förlag)
Öka kreativiteten i skrivandet med utgångspunkt i zenbuddismen.
Skrivarkalendern -
Varje månad har ett tema, och varje vecka en skrivövning som knyter an ett tema.
Gå in på www.skrivkalendern.se
Att skriva börjar här: inspiration, idéer och fakta - Maria Gummesson
(Ordfront)
Lättfattlig bok tänkt främst för ungdomar. Tar upp olika genrer, från prosa till lyrik.
Skriv - en bok om att skriva - Bente Clod
(Alfabeta)
Råd om hur man skriver prosa, poesi och journalistik.
Stilövningar - Raymond Quenau
(Bakhåll)
Rolig bok med en poänglös historia som berättas 99 gånger med lika många olika stilar.
Skrivtips - Irene Svensson Räisanen
Lättfattligt om hur man skriver allehanda texter, även lite om filmmanus och poesi.
En briljant bokidé - inspiration för slumrande författarsjälar - Mumme Mushalla.
(Natur & Kultur)
Hur man hittar och går vidare med en bokide.
Det sjunkna alfabetet - Peter Gustav Johansson
(Natur & Kultur)
Inspirerande om hur man kan skriva främst noveller och romaner, men även lyrik och dramatik.
Litterär gestaltning - Eriksson och Lundfall
(Almqvist & Wiksell)
En innehållsrik lärobok i författande. Innehåller skrivövningar.
Den åttonde dvärgen - en bok för skrivare som söker sina historier - Annika Burholm
(Podium)
En bok full av skrivövnigar som inspiration.
Skrivsätt. Handbok för unga skrivare - Sigbritt Ernald
(Alfabeta)
Beskrivningar över hur man skriver inom olika genrer. Målgruppen är främst ungdomar.
Om konsten att läsa och skriva - Olof Lagerkranz
(Wahlström & Widstrand)
Kloka råd och tankar om att läsa och skriva.
Skrivarbok. Om konsten att skriva prosa, poesi och journalistik - Siewert Carlsson
(Faun)
Titeln anger innehållet.
Skrivguiden - handbok i konsten att formulera sig - Lars Holger Holm
(Ordfront)
Skrivregler kort och gott, med många exempel på vanliga fel.
Skrivboken - Lasse Ekholm
(Bokförlaget Opal)
Inspirerande och praktisk, främst för ungdomar. Innehåller skrivövningar och roliga skrivlekar.
Lusten att skriva - Julia Cameron
(Kontrast förlag)
Hur man hittar sin skrivlust
Öka din kreativitet - den artistiska vägen - Julia Cameron
(Damm Förlag)
En träningsbok i att släppa fram sin kreativitet
Skrivarboken - Catharina Ström och Per Ström
(Liber)
Skrivråd med olika exempel för alla typer av skrivande, även olika slags brev.
Skrivboken - Skrivprocess, skrivråd och skrivstrategier - Siv Strömqviat
(Gleerups)
Skrivråd av alla slag.
Speciallitteratur
Att skriva en roman - Diane Doubtfire
(Bokförlaget Spectra)
Kort om hur man konkret skriver en roman.
Skrivandets hantverk - Sven Wernström
(Gidlunds)
Många goda skrivråd, speciellt till den som vill skriva ungdomsböcker.
Att skriva i tidning - Sören Larsson
(Natur & Kultur)
En bok om hur man skriver intressant för just tidningar.
Skriv bättre texter - Lena Holst
(Bokförlaget DN)
För alla som skriver i jobbet och vill lära sig skriva effektivare men ändå lättfattligt.
Att skriva romaner och noveller - Lars-Åke Augustsson
(Ordfront)
Skrivarhandbok i just det som titeln anger. Innehåller skrivövningar.
Skriva kåseri - Ingemar Unge
(Ordfront)
Om konsten att skriva kåseri. Exempel i slutet av boken.
Att skriva lyrik - Irene Svensson Räisanen
Innehåller bl. a skrivövningar.
Att skriva för barn - Ami Andersson & Ulf Nilsson
(Ordfront)
Råd om hur man går till väga när man skriver för barn speciellt.
Att skriva reportage - Stig Hansen & Clas Thor
(Ordfront)
En handbok och idébok om hur man skriver reportage.
Verskonstens ABC - Alf Henriksson
(Atlantis)
Innehållsrik och underhållande verslära.
Börja skriva - Andersson-Ek, Andersson & Edwardson
(ordfront)
För den som vill lära sig skriva för tidningar. Innehåller skrivövningar.
Romanens formvärld - Staffan Björck
(Natur & Kultur)
Om hur man bygger upp en roman.
Att skriva prosa - Lars-Åke Augustsson
(Ordfront)
Skrivarhandbok kort och gott
Att skriva prosa - Monica Rolfner
Finns på
Skrivarråd för prosaskrivning. Innehåller skrivövningar.
Spiken i körsbärsträdet - Peter Gustav Johansson
(Natur & Kultur)
"Lärobok" främst i konsten att skriva noveller. Innehåller skrivövningar och instuderingsfrågor.
Slam! Handbok före estradpoeter - Peter Grönberg
(Passus)
Tävlingsregler och tips för estradpoeter.
Film och teater
Filmmanus från A till Ö - Sara Lind
(Linnea Produktion)
e-bok. För att beställa boken som e-post - sara.lind@linema.com
Den listiga konsten - att skriva och regissera dramatik - Alan Ayckbourn
Konkreta råd om hur man skriver dramatik och om hur regissörer arbetar.
Dramatiskt berättande: om konsten att skriva ett drama - Mats Ödeen
(Carlsson bokförlag)
En bibel för dem dom lär sig skriva pjäsmanus.
Att skriva för film - Kjell Sundstedt
(Ordfront)
Hur du skriver ett filmmanus, från idé till färdig film.
Författare berättar
Skriv, skriv, skriv! 7 Författarintervjuer - Christer Pettersson
(Astrate)
Hur man blir publicerad. Kommer ut varje år.
Skriv på! En författares syn på skönlitteratur och författarskap - Elisabeth George
(Prisma)
Deckarförfattarinnan lär ut hur man modellerar fram en roman.
Konsten att berätta en historia - Blandade författare
(Ordfront)
16 författare intervjuas om berättandet.
Hur jag blev författare - Blandade författare
(Norstedts)
14 författare berättar sin historia.
Att läsa och skriva - V.S.Naipaul
(Wahlströms & Widstrand)
Essä om författarens förhållande till läsning från barnsben och hans sökande efter sin författaridentitet.
Att förhandla med de döda. En författare om skrivandet - Margaret Atwood
(Månpocket)
Författaren analyserar författarens roll; sin egen och andras.
Att skriva - en hantverkares memoarer - Stephen King
(Bra Böcker)
Stephen King berättar om hur han skriver och ger generella tips om saker man bör tänka på när man skriver.
Doc. Nr 15, manus - red. Stephan Farran-Lee
(Pan Pocket)
Med hjälp av ett antal texter berättar författare från hela världen hur de skriver.
Språkregler
Svenska Akademins grammatik (4 band) - Teleman, Hellberg, Andersson
(Norstedts ordbok)
Heltäckande grammatik
SAOL - Svenska Akademins ordlista
(Norstedts ordbok)
Normerande ordbok. Svenska Akademins ordbok finns på nätet.
Svenska skrivregler
Svenska språknämnden
(Liber)
Här finns allt som man behöver om skrivregler.
Prismas främmande ord
(Norstedts ordbok)
Ordalydelser och härstamning av "främmande" ord.
Handbok i svenska - Gösta Åberg
(Månpocket)
Språkregler. Lättfattligt skrivet.
Hur ska det heta? Tidens lilla språkriktighetslexikon - Gösta Åberg
(Tiden)
Språkregler med ämnena i alfabetsordning.
Norstedts Svenska synonymordbok, Ord för Ord
(Norstedts ordbok)
Svenska synonymer för alla slags ord.
Övrigt
Förlagskontakten
(Tidnings AB Svensk Bokhandel)
Adresser till de flesta förlagen i Sverige.
Mediapocket
(Expressen/GT/Kvällsposten)
Förteckning över Sveriges tidningar och statistik runt dem Bra att ha för frilansskribenten som skriver artiklar.
En författarskola för unga
Skriv! En författarskola för unga av Jan Nilsson och Ulf Nilsson.
Kapitel 8 (mestadels).
En checklista
Här kommer alla knepen samlade.
● I en bok måste det finnas spelregler. Hemska hot försvinner inte av sig själv. Händelser får inte vara oförklarliga.
● I drömmar sker allting ”plötsligt” – och så får det aldrig vara i böcker. Ordet ”plötsligt” är nästan förbjudet.
● Din bok måste ha en ordning, en struktur. De flesta författare planerar sin berättelse omsorgsfullt. De gör synopsis innan de börjar skriva.
● Den viktigaste delen av skrivarbetet är att skaffa den kunskap som behövs.
”Konsten att skriva väl har till källa och ursprung att veta.”
– Horatius
● En bra bok ska gärna börja med ett ryck, som när ett tåg sätter igång. Och det ska bli värre och värre som när en flod närmar sig ett vattenfall. Och sedan ska boken sluta i lugn.
● ”In media res”. Börja mitt i det viktigaste. Börja på ”kapitel 3”! Jämför exemplen:
1. Agenten får sitt uppdrag.
2. Agenten reser till Turkiet. Han smyger in i sultanens slott och avlyssnar den hemliga diskussionen.
3. Agenten blir upptäckt när han står och lyssnar. Han blir tillfångatagen efter en jakt. Han hamnar i fängelse.
Börjar man istället historien ”in media res” kan man starta när agenten står och lyssnar.
1. Agenten blir upptäckt när han står och lyssnar. Han blir tillfångatagen efter en jakt. Han hamnar i fängelse.
2. Under förhöret berättar han om sitt uppdrag och hur han smugit in i sultanens palats. Han säger att han inte hört något…
3. Han tänker för sig själv att han har fått reda på precis alla de hemligheter han vill veta. Nu gäller det bara att fly…
● Berätta inte allt. Du ska klippa bort de tråkiga bitarna.
● Dags att tänka efter vad din berättelse egentligen vill säga, vilket budskap som ligger i botten?
● I böcker överdriver man och spetsar till situationer. Ord som ”liten” och ”ganska” borde vara förbjudna i spännande böcker.
● Det måste finnas ett livsfarligt hot rakt genom boken. Berätta om den hemska otrygga hotfullheten. Vägen tillbaka till tryggheten är det intressanta. När man nått tryggheten tappar läsaren intresset.
● Ett litet hot ökar spänningen och kan ge dig tillfälle att berätta sådant som egentligen är tråkigt.
● Krydda med småhot. Tidsbrist kan vara ett bra småhot. Huvudpersonen måste vara färdig med något före en viss tid. Jakten mot klockan höjer genast pulsen i en berättelse.
● Ett avbrott just när det är som mest spännande, en ”cliffhanger”, är bra.
● I en spännande bok måste man ha tråkiga kapitel, så att läsaren inte blir ”spänningsblind”.
● Kom ihåg att flagga för att något hemskt ska hända så att katastrofen inte blir en total överraskning för läsaren. Se exemplet, där SPÄNNANDE! visar en flaggning.
1. En pappa och hans dotter kliver i en båt i en till synes lugn flod. De ska ro ut lite efter maten.
2. Mamman ropar att det är livsfarligt i floden. De hör ingenting utan tror att hon ropar om efterrätten. SPÄNNANDE!
3. Mannen är inte van. Tappar årorna.
4. Det är ingen fara. När som helst kan de simma i land.
5. Det går fortare och fortare.
6. Vi får reda på att han är livrädd för vatten. SPÄNNANDE!
7. Det blir värre och värre. Kanske båten börjar läcka.
8. Så kommer de fram så de ser vattenfallet. SPÄNNANDE!
9. En chans till räddning dyker upp – en trädstam som sticker ut i vattnet.
10. De klarar det. Mamman kommer springande och hjälper dem iland. Hela familjen går hem för att äta efterrätt. Slut.
Likaså, flagga för andra händelser. Ett vanligt enkelt stumfilmsskämt där en man halkar på ett bananskal, blir inte roligt om vi inte sett bananskalet tidigare.
● Det är alltid trevligt för läsaren att veta mer än huvudpersonen.
● Det är alltid mycket enklare om du har situationer där personerna kan prata med varandra.
● Det är mycket bättre att ha ett enda konkret offer än att en miljon namnlösa.
● Historien börjar med ett normalt liv i lugn och ordning. Sedan blir allt oro, fara och kaos. Så slutar historien med normalt liv och lugn och ordning. Och dessutom med någon liten förbättring eller belöning för huvudpersonen.
● Folksagor använder tretalet. Två gånger misslyckas det – tredje gången går det!
● Slutet måste vara bestämt innan du börjar skriva!
● Och så den viktigaste regeln av alla. Alla dessa tips och regler får man lov att bryta mot. Om du tycker att berättelsen blir bättre om du gör tvärt om – gör då det!
Berättarperspektiv
Berättarperspektiv
De fem egentliga skrivtyperna är berättelsen, beskrivningen, utredningen, argumentationen och sammanställningen. Berättelsen och beskrivningen är de skrivtyper som behandlas här.
Berättelsen Viktigaste kännetecknen är att den skildrar ett händelseförlopp och att den rör sig i tiden.
Beskrivningen B. rör sig i rummet och kan liknas vid en stillbild. Motsatsen är berättelsen som utgörs av en serie bilder.
Skrivprocessen
Några punkter om hur förarbetet kan läggas upp:
● Analysera rubriken (titeln) av det som ska behandlas. Vad är innehållet i stora drag?
● Anteckna nyckelord, tankar, uppslag och idéer. Gör en brainstorming och en mindmapp.
● Gå igenom uppslagen. Stryk allt som faller utanför ramarna (innehållet i stora drag). Utarbeta en disposition där byggstenarna i berättelsen ordnas. I berättelsen görs en form av kronologisk ordning och i beskrivningen en rumslig princip. Huvudleden i dispositionen bör fungera ungefär som marginalrubriker. Varje stycke i framställningen skall i princip vara täckt av en sådan marginalrubrik.
Några argument för att göra förarbete och disposition är att skrivandet går fortare för man behöver inte fundera så mycket på vad som skall hända. Nya idéer och uppslag behöver inte funderas ut hela tiden. Risken är inte stor att saker och ting glöms bort. Du ser om du behöver läsa in dig på något ämne som behandlas i historien. Du får en överblick över historien så felaktiga och snedvridna proportioner undviks.
Punkter om utformandet av berättelsen:
● Läs igenom och korrigera. Låt gärna texten vila en dag för att se den med fräscha ögon. Granska om du låser dig vid vissa formuleringar och tankebanor. Är innehållet lätt att följa?
● Ibland kan det vara en idé att spara inledning och avslutning tills berättelsen är klar, eftersom det är lätt att fastna i dem.
Sista punkten i skrivprocessen:
● Efterkoll. När allt annat är fixat är det dags att gå in och fila på stavfel, språkbyggnad och det sakliga innehållet.
I de två första ledens punkter ingår kreativitet och fantasi. Det är bara den sista punkten som är torr och mindre angenäm.
Episk teknik
Beståndsdelar i en berättelse:
● tidpunkt
● plats
● personer, huvud- och bikaraktärer
Dessa oumbärliga faktorer måste finnas för att berättelsen ska kunna förstås av läsaren. De tre behöver inte komma med en gång, utan kan komma gradvis under berättelsens gång.
● stämning, är det glatt, hemskt osv. Tips för stämning är att beskriva vädret.
● skildring av ett händelseförlopp, att berättelsen rör sig i tiden. Händelse, orsakerna till denna och följderna av den.
● person- och miljöbeskrivning
Berättelsen ger svar på frågorna: När? Var?
Varför? Vem/vilka?
Hur? Med vilket resultat?
Inskjutna beskrivningar
För att öka läsarens närvarokänsla görs inskjutna beskrivningar av större eller mindre omfattning. Personer, föremål och miljöer behöver presenteras för att läsaren ska förstå vem de har att göra med och hur det ser ut. Inskjutna beskrivningar medför i regel att tempot bromsas, vilket ger en behaglig omväxling.
Beskrivningar bör inte ta för stor plats i en berättelse. En beskrivning ska underordna sig och integreras i den löpande framställningen.
Exakta detaljer
Sådant som datumangivelser, klockslag, adresser, släktrelationer och annat ger berättelsen verklighetstrohet. Saknas exakta detaljer blir berättelsen lätt blek och anonym.
Reflexioner
Reflexioner och författarkommentarer gör att berättelsen får mer än bara handling. Ämnen att reflektera över kan vara politiska, moraliska eller allmänmänskliga. Se upp så reflektionerna inte får för stort utrymme, då förvandlas berättelsen till en essä!
Anföring – att återge tal
En persons tal och tankar återges i
● direkt anföring
● indirekt anföring
● inlevelseframställning
Direkt anföring används för att fullständigt och ordagrant återge vad en person sagt eller tänkt. Utmärkande drag är:
a. första person, jag-form
b. tempus presens, utom vid de tillfällen då personen uttalar sig om händelser i förfluten tid
c. talspråkliga romer (dialekt, utrop, ordval, meningsbyggnad etc.)
d. direkt anföring markeras med anföringstecken (” ”) eller med tank-
streck – ( inte bindestreck -)
Indirekt anföring används för att i berättande och refererande form återge vad någon sagt eller tänkt. Utmärkande drag är:
a. tredje person – han, hon, de etc.
b. tempus imperfekt
c. inga talspråkliga former
Inlevelseframställning en mellanform mellan direkt och indirekt anföring. Utmärkande drag är:
a. tredje person
b. samma tempus som den omgivande löpande framställningen, i regel imperfekt
c. talspråkliga former
d. i regel inga anföringsverb
Tips! Använd direkt anföring eller mixa direkt anföring och inlevelseframställning. Direkt anföring är bäst i referat och liknande framställningar.
Inre skeende
Berättelsen blir mer levande om läsaren får inblick i karaktärernas inre liv (som bara författaren känner till och kan berätta om). Till det inre skeendet hör bl.a. tankar och känslor.
Tankar återges efter något av anföringssätten beskrivna ovan, eller via ”den inre monologen”.
Känslor är svåra att göra trovärdiga för läsaren. Tre tips för att lyckas med det är:
· beskriv vilka yttre kroppsliga uttryck som känslorna tar sig
· låt den diktade personen tänka eller säga vad den känner genom att använda direkt anföring
· skildra situationen så åskådligt och levande att läsaren själv kan tolka och uppleva känslorna hos den diktade personen.
Episk skala
I en medryckande berättelse växlar författaren mellan närbilder, där en situation eller en händelse behandlas relativt ingående, och översiktsbilder, där bakgrunden eller en viss tidsrymd antyds med några ord eller meningar.
Den episka skalan växlar mellan den egentliga episka framställningen, som relativt fullständigt återger det mesta som inträffar under kortare tidsepisoder, och resumén, som med få detaljer ger ett skissartat skeende.
Viktiga företeelser ska ta den största platsen i berättelsen. Vad är det centrala? Undvik det ointressanta och ovidkommande detaljer. Var inte lika utförlig på alla punkter.
Episk sparsamhet
Lämna lite över till läsarens fantasi, låt denne aktivt fundera över berättelsen. Att inte vara övertydlig och tala om allt stimulerar läsaren och manar till större engagemang i läsandet.
Synvinkel eller point-of-view
Vem berättar historien? Genom vems ögon ses händelserna och vem upplever dem?
Jagberättelse Jag upplever och berättar, stark inlevelse är möjlig. Antingen är ”jag” fiktiv eller så är ”jag” identisk med författaren. Det är lättast att skriva i jag-form, men risken är att berättelsen blir tråkig.
Den allvetande Vanligaste greppet bland författare. Lätt att tränga in i de fiktiva personernas
författaren själsliv och flytta sig från den ena personen till den andra och från plats till plats. Författaren kan redogöra för fakta och förhållanden som de fiktiva personerna inte känner till, ge nödvändig bakgrundsinformation och föregripa berättelsens utgång. Dessutom kan författaren ge kommentarer och reflexioner eller träda i dialog med sina diktade personer eller med läsaren. Ofta ger den allvetande författaren, med synvinkeln förlagd huvudsakligen hos en person som blir författarens språkrör och bärare av synvinkeln, det bästa resultatet.
Den utomstående Berättelsen bärs upp av en utomstående iakttagare som inte deltar i
iakttagaren handlingen, men som ser, hör och noterar det yttre. Berättaren kan liknas vid en filmkamera som registrerar skeenden men avhåller sig från engagemang. Sådana historier blir objektiva, realistiska och på ytan känslokalla, ”hårdkokta”.
Komposition och kronologi
Komposition är ett sammanfattande begrepp för hur stoffet i en framställning är ordnat och står i intimt förhållande till kronologin, tidsföljden. Vad kommer först? När skall tid, plats, personer etc. presenteras? När skall viktiga uppgifter om bakgrunden komma in?
Rak kronologisk Enklast är att återge historien från början till slut, i den ordning saker och ting
ordning inträffade.
Omvänd kronologisk Innebär att berättelsen utspelar sig i ett nu-plan, men med tillbakablickar på
ordning förfluten tid. Tillbakablickarna kan vara i form av drömmar, tankar, erinringar etc. För historier som sträcker sig över lång tid är det nästan nödvändigt att ha omvänd kronologisk ordning. En berättelse kan lyftas av omvänd kronologi genom tillbakablickar och bakåtupprullning.
Parallellhandling Berättelsen kan utgöras av ett par eller flera parallella händelseförlopp som man växlar mellan. Ofta strålar dessa samman mot slutet av historien.
Början Bra tips för en lyckad inledning:
· Presentera tidpunkt och plats, vilket ger bakgrund och fast orientering.
· Mer eller mindre utförlig beskrivning av vädret. Om vädret inte tas med i början av berättelsen bör det komma relativt tidigt om det är av betydelse för handlingen.
· Kortfattad beskrivning av miljön för att ge bakgrund och kontur åt berättelsen.
· Beskriv huvudpersonens utseende, men inte alltför utförligt.
· Börja med en fråga, som sedan besvaras, för att väcka läsarens nyfikenhet.
· Inledningen kan utgöras av en kortare reflexion över något tema som sedan utvecklas. Även detta är ett bra knep för att sätta igång läsarens fantasi och skapa förväntningar inför berättelsen.
· Börja med ett replikskifte.
· Berättelsen kan börja med att läsaren plötsligt befinner sig mitt uppe i ett pågående skede.
De två sistnämnda sätten är bra när berättelsen är i omvänd kronologisk ordning. Man börjar i ett nu-plan och låter läsaren få del av vad som har hänt förut genom tillbakablickar i de deltagande personernas minne eller på annat sätt. Greppet i de två sistnämnda spelöppningarna kallas att börja in medias res (lat. mitt i sakläget, rakt in i handlingen). Detta är ofta bättre än att börja med beskrivningar av olika slag, eftersom det är handlingen som är det viktigaste.
Slutet En spännande historia ska här få sin upplösning och en komisk sin poäng. Några exempel på lämpliga slut:
· Eventuella lärdomar för framtiden.
· Eventuella konsekvenser för personerna.
· Livet går vidare som vanligt (liksom i verkligheten).
· Frågor och reflexioner som gjorts i början besvaras.
· Tempot trappas ner, allt klingar av och berättelsen slutar i ett stort lugn.
Sammanfattning av episk teknik
Beståndsdelar i en berättelse: tidpunkt, plats, personer, handling (en eller flera händelser). En berättelse ger bl.a. svar på: när?, var?, varför?, vem/vilka?, hur?, med vilket resultat?
Enhetlig handling – inga ovidkommande episoder.
Variation: handlingen, som är det viktigaste varvas med inskjutna beskrivningar, reflexioner, dialoger och tankar.
Anföringsteknik: direkt anföring, indirekt anföring, inlevelseframställning. Bästa resultat nås troligen med direkt anföring eller med en kombination av direkt anföring och inlevelseframställning.
Yttre skeende: personer, miljö, djur, föremål, dialoger, händelseförlopp, dvs. allt som kan iakttas och uppfattas.
Inre skeende: tankar, känslor, drömmar etc. Tankar återges som repliker.
Episk skala: resumé, varvid längre tidsperioder återges i några få ord eller meningar och egentlig episk framställning, varvid allt eller det mesta som inträffat under kortare tidsperioder återges relativt fullständigt.
Varierad utförlighet: lika stort utrymme ägnas inte åt likgiltigheter som åt väsentligheter. Framställningen växlar mellan resumén och den egentliga episka framställningen.
Episk sparsamhet. Undvik övertydlighet.
Synvinkel: författarens förhållande till berättelsen och i samband därmed frågan om vem som upplever och återger händelseförloppet. Tre möjligheter: jagberättelse, allvetande författare, objektiv iakttagare. Jagberättelsen är enklast, bäst resultat ger nog den allvetande författaren med upplevelsen centrerad till en person.
Komposition: arrangerandet av berättelsens byggstenar på bästa sätt.
| TID | PLATS | VÄDER | PERSON/ER |
| BÖRJAN
| HANDLING
ORSAKER TILL FÖLJDER AV | SLUT
| |
Kronologi: rak kronologisk ordning, händelserna berättas i samma ordning som de har inträffat. Omvänd kronologisk ordning, berättelsen utspelas i ett nu-plan men med tillbakablickar på förfluten tid. Parallellhandling, två eller flera händelseförlopp skildras parallellt i tiden.
Början: presentation av tid, plats, väder, personer eller en kombination av dessa faktorer. Bäst resultat nås troligen om berättelsen börjar in media res med repliker, någon dramatisk situation eller med en reflexion eller en fråga.
Slutet: tempot tonas ner, inget direkt slut, frågor och reflexioner besvaras, konsekvenser för personerna. Källa: Blågula svenskaboken för gymnasiet.
Råd från Lasse Ekholm
| Några råd från Lasse Ekholm till dig som vill skriva bättre berättelser LÄS MASSOR MED BÖCKER! Bibliotekens hyllor är fyllda av gamla och nya berättelser som väntar på dig. Var inte rädd att be en bibliotekarie om hjälp att hitta nya läsäventyr och upptäcka böcker av andra slag än vad du brukar läsa. Läs om kapitel eller hela böcker du tycker är särskilt bra och fundera över varför du gillar dem. Vilka skrivknep har författaren använt? SKRIV! |
Taget från Författarcentrum Öst
Så lyckas du som författare
Av Olov Svedelid
Likaväl som man frågar hur man blir författare kan man fråga varför man blir författare. Yrket har ingen egentlig utbildning. Drömmer man om att bli astronom finns utstakade vägar att gå. Skillnaden mellan författaryrket och de flesta andra är att medan astronomen har en enda stjärnhimmel att studera finns en oändlig massa sätt att författa på, så det som gäller för den ene gäller inte för den andre.
Låt mig berätta om min knaggliga väg till författarskapet och vilka lärdomar jag dragit under resans gång. Jag vet exakt när drömmen om att skriva kom in i mitt huvud. Fem år gammal var jag, hade lärt mig läsa på egen hand genom skyltarna över butikerna och på så vis fått in alfabetet i medvetandet. Ensam hemma var jag i lägenheten.
Det var så skönt tyst som det skall vara när jag läser. Jag plockade fram min systers "H C Andersens sagor", satte mig på köksgolvet, slog upp första sidan och började andaktsfullt stava mig igenom texten. Mening lades till mening, sida till sida, saga till saga och plötsligt hade jag läst min första bok!
I livet har man inte många totala lyckoupplevelser. Tio, femton kanske. Detta var min första. Upplevelsen var svindlande. Jag kunde läsa, jag svävade på moln, jag kunde läsa, inga hinder finns i hela världen, jag kunde läsa, universum var mitt; jag kunde läsa! I denna överväldigande känsloberusning vet jag att jag tänkte så här: Är det så här fantastiskt att kunna läsa måste det vara lika fantastiskt att kunna skriva. Vid fem års ålder bestämde jag mig för att bli författare. Jag kan inte minnas att jag någonsin har velat bli något annat. Så jag valde inte yrket - det var yrket som valde mig. Egentligen är det inte ett yrke utan ett sätt att leva. Fortfarande vid 63 års ålder är jag lycklig när jag jobbar med orden. Som författare kan jag inte komma ihåg en enda plåga och inte ens en enda tråkig stund.
Med hjälp av den tidens trubbiga blyertspennor fyllde jag skrivböcker och block med texter av alla de slag. Jag skrev och skrev och när jag inte skrev så läste jag. Hunger efter ord har följt mig genom livet. Allt med bokstäver fann en hängiven läsare inuti mig; böcker, tidningar, texter på förpackningar, reklamaffischer, spårvagnsbiljetter. Texten satte fantasin igång. Ett enda ord kunde bli till en berättelse i huvudet. Jag hade tur som växte upp i en tid då ingen teve fanns och bara en radiokanal, få hade grammofon och skivorna var dyra. Man gick på bio, man läste och slapp bli splittrad av alla de lockelser i ljud och bild som står till buds idag.
1. Läs
Första rådet till en blivande författare är alltså: läs så mycket du kan och orkar och gärna lite till. Läs olika sorters författare för att få olika sorters språk i medvetandet. Svenskan är rikt på synonymer. Behärskar du dem kan du uttrycka dig variationsfyllt och intresseväckande.
Från Författarcentrum Öst
Likaväl som man frågar hur man blir författare kan man fråga varför man blir författare. Yrket har ingen egentlig utbildning. Drömmer man om att bli astronom finns utstakade vägar att gå. Skillnaden mellan författaryrket och de flesta andra är att medan astronomen har en enda stjärnhimmel att studera finns en oändlig massa sätt att författa på, så det som gäller för den ene gäller inte för den andre.
Låt mig berätta om min knaggliga väg till författarskapet och vilka lärdomar jag dragit under resans gång. Jag vet exakt när drömmen om att skriva kom in i mitt huvud. Fem år gammal var jag, hade lärt mig läsa på egen hand genom skyltarna över butikerna och på så vis fått in alfabetet i medvetandet. Ensam hemma var jag i lägenheten.
Det var så skönt tyst som det skall vara när jag läser. Jag plockade fram min systers "H C Andersens sagor", satte mig på köksgolvet, slog upp första sidan och började andaktsfullt stava mig igenom texten. Mening lades till mening, sida till sida, saga till saga och plötsligt hade jag läst min första bok!
I livet har man inte många totala lyckoupplevelser. Tio, femton kanske. Detta var min första. Upplevelsen var svindlande. Jag kunde läsa, jag svävade på moln, jag kunde läsa, inga hinder finns i hela världen, jag kunde läsa, universum var mitt; jag kunde läsa! I denna överväldigande känsloberusning vet jag att jag tänkte så här: Är det så här fantastiskt att kunna läsa måste det vara lika fantastiskt att kunna skriva. Vid fem års ålder bestämde jag mig för att bli författare. Jag kan inte minnas att jag någonsin har velat bli något annat. Så jag valde inte yrket - det var yrket som valde mig. Egentligen är det inte ett yrke utan ett sätt att leva. Fortfarande vid 63 års ålder är jag lycklig när jag jobbar med orden. Som författare kan jag inte komma ihåg en enda plåga och inte ens en enda tråkig stund.
Med hjälp av den tidens trubbiga blyertspennor fyllde jag skrivböcker och block med texter av alla de slag. Jag skrev och skrev och när jag inte skrev så läste jag. Hunger efter ord har följt mig genom livet. Allt med bokstäver fann en hängiven läsare inuti mig; böcker, tidningar, texter på förpackningar, reklamaffischer, spårvagnsbiljetter. Texten satte fantasin igång. Ett enda ord kunde bli till en berättelse i huvudet. Jag hade tur som växte upp i en tid då ingen teve fanns och bara en radiokanal, få hade grammofon och skivorna var dyra. Man gick på bio, man läste och slapp bli splittrad av alla de lockelser i ljud och bild som står till buds idag.
1. Läs
Första rådet till en blivande författare är alltså: läs så mycket du kan och orkar och gärna lite till. Läs olika sorters författare för att få olika sorters språk i medvetandet. Svenskan är rikt på synonymer. Behärskar du dem kan du uttrycka dig variationsfyllt och intresseväckande.
2. Lär
Andra rådet är att läsa kända texter flera gånger och försöka förstå varför de anses så bra. På vilket sätt har författaren lyckats fånga intresset? Varför blir man så engagerad? Hur har orden använts i sammanhangen? Läs också texter som anses usla. De riktigt usla är mest lärorika. Hur kan det komma sig att författaren misslyckats? Om ämnet är viktigt – hur kunde han eller hon sjabbla bort det? Läsning av andras texter är den blivande författarens högskola. Tro inte att du är färdig författare på en gång. Jag har hittat noveller jag skrev då jag var elva, tolv år gammal och t o m en sorts sjörövarroman, "Santa Marias undergång". När jag började läsa dem ett halvt sekel senare var det med ett litet leende på läpparna, men leendet stelnade snart. Hade jag verkligen skrivit denna fruktansvärda soppa! Var jag så eländig i mitt språk, så bottenusel i att uttrycka mig? Jag rodnade av ställföreträdande skam över att inte ha varit bättre då jag trodde att jag var bra, men tröstade mig med att någonstans måste man börja. Är det en mil man skall gå är det tvunget att ta första steget.
3. Öva
Tredje rådet blir alltså att du skall öva och öva och åter öva. Har du talang skriver du först dåligt, så småningom mindre dåligt, avancerar till ganska hyggligt, går över till rätt bra och så småningom läsvärt. Undantag finns. Genier har visat sin snillrikhet vid den åldern då man ännu går i kortbyxor, men för de allra flesta nu kända och berömda författare gäller regeln att de har övat, finslipat och noga tänkt över sina texter. Skriv en mening. Fundera över den. Kan vad du vill ha sagt med den meningen uttryckas på ett annat sätt? Kortare? Mera nyansrikt? Fylligare? Om du arbetar på det sättet kommer till sist känslan för valörer och skiftningar att sitta i hjärna och fingertoppar så att du utan ansträngning kan forma texten efter din både medvetna och omedvetna vilja.
4. Finn din ton
Fjärde rådet lyder: finn din egen ton, ditt eget sätt att berätta. Om man beundrar en eller flera författare försöker man som skribent härma idolernas språk. Själv gjorde jag det misstaget. När jag började i skrivarbranschen var det ett sätt att författa på modet som inte passade mig alls. Eftersom jag var så oerfaren trodde jag att det var så här det skulle vara och anpassade min stil efter de stora namnen. Det tog många förspillda år innan jag insåg att en kopia aldrig kan bli lika bra som ett original. Således: Gör klart för dig var du är bäst på, vad som passar just dig, hur du vill berätta och framför allt vilken sorts skrivande du vill ägna dig åt. Det finns behov av alla sorters böcker, alla typer av förmedlad kunskap. Gillar du spänning har du ett stort fält att bearbeta. Är kärlek det du vill skildra är fältet ännu större. Eller måhända du vill resa och därefter skriva böcker om dina erfarenheter. Gör det då – men se till att du kommer med nya synpunkter och inte mal gammalt tankegods. I allt du skriver finns faran att du upprepar vad andra presenterat. Det är ytterligare starkt skäl till att du bör läsa och åter läsa andras texter. Du måste veta vad det är du vill förmedla till läsaren och hålla dig till det. Är det fred i världen du vill åstadkomma med skrivandet må det bli så, men blanda då plötsligt inte in omsorg om sälarna i texten. En läsare orkar bara engagera sig i en sak, men om du gör det skickligt blir engagemanget så mycket starkare om det blir osplittrat. Kanske du har läggningen att "bara" underhålla. Då är ditt budskap; underhållning behövs för den själsliga jämvikten. Förstör inte det genom att plötsligt i kapitel nio bli gråtmilt sentimental som om du med ens inte tror på det du gör utan måste kasta in annat för att tas på allvar. Tro på din text, så tror också läsaren på den.
5. Gör levande
Femte rådet blir att du skall skriva om det du känner till. Kan du inte alla detaljer vet du hur man tar reda på dem. För att göra en gestalt i din skildring levande måste du kunna klä dig i hans kläder, krypa in under skinnet på personen, vara honom eller henne. Det kan du bara göra om du kan identifiera dig med gestalten. Personen kan vara god eller ond, rik eller fattig, gatsopare eller bankdirektör, men din erfarenhet måste stå i klang med personens. Skildringen blir subjektiv, riktad från ett håll, och då kan du göra starka och engagerande berättelser.
6. Skriv om
Sjätte rådet är att du skall lära dig författaryrkets hantverkskunskap. I vad man än skriver om behöver man kunna genrens speciella villkor. Om du skriver om spänning, så lär dig hur stora svängar du kan ta ut. Här ligger en stor del av den genrens konst, att veta vad berättelsen tål. Håller man sig precis inom svängen biter läsaren på naglarna och håret reser sig för att det är så spännande. Tar du i ett snäpp för mycket skrattar läsaren istället – det håller inte, blir för överdrivet. Ta i med svängarna för pukor och trumpeter. Läs sedan texten med kritiska ögon. Ta ner, minimera, stryk det som känns överdrivet – och du är inne i de stora svängarna igen! Likaså när du vill skildra kärlekens irrfärder. Genren är mycket svår, men de som lyckas göra läsaren lyckligare, så lycklig som man blir när två hjärtan, i det här författaren och läsarens, slår i samma takt. Här finns så mycket glädje att skildra, men också så mycket sorg att det är lätt att gå ett steg längre än vad som är rimligt. Texten blir patetisk. Det innebär att den känns falsk eller överdrivet känslosam. Använd inte ett utslitet bildspråk. "Hon var spänd som en stålfjäder". Denna stålfjäder har varit spänd i tusentals böcker och har ingen spänst alls i sig. Om du vill likna någon vid något – ansträng dig att finna nya och överraskande bilder. Särskilt viktigt är detta förstås om du skriver poesi. Inget drar ner en dikt så mycket som när bilderna känns utslitna. Öva i bildtänkande. Hitta på, låt fantasin löpa fritt och skriv ner alla idéer som rinner till. Sovra sedan, förändra och förbättra tills bilden känns ny, fräsch och oväntad. Disponera ditt material på ett dramatiskt välavvägt sätt. Ser du en pjäs eller en film märker du hur skildringen består av många olika moment som tillsammans bildar en helhet. Man får inte slarva med delmomenten. Då faller hela den bärande bron. Har du en spännande scen får du inte fortsätta direkt med en ny, spännande scen. Du måste bygga upp nästa spänningstopp med ett lugnare avsnitt. Även detta skall vara engagerande och peka framåt, annars upplevs texten bara som transportsträcka. Sådana skall du undvika som förkylda bekanta i influensatider. Mata således inte läsaren med samma sorts föda i en hel bok, utan variera kosten till gastronomisk måltid. Då blir läsaren nöjd och mätt och längtande efter din inbjudan till ny litterär middag.
7. Skelettet först
Sjunde rådet är att börja med slutet. När du börjar få fason på dina funderingar och tycker att du har material som räcker till en bok gör du synopsis, alltså en kort sammanfattning av hela historien. Då har du skelettet klart. Din uppgift blir att förse benen med kött, blod, brosk och inälvor och sedan blåsa liv i skapelsen. Det allra viktigaste är att du har slutet glasklart för dig. Då blir varje handling i boken delmål till slutstationen. Allt det du skriver blir logiskt och konsekvent. Om du inte har slutet klart för dig utan skriver på gehör och känsla kommer du att hamna i ett träsk där du går ner dig mer och mer för varje steg du tar.
8. Luras inte
Åttonde rådet blir: lura inte läsaren. Fullfölj det du en gång presenterat som viktigt. En gammal regel i film lyder att om du visar en pistol i början av filmen måste den fyras av innan filmen är slut. Låt inte en intressant person bara försvinna i det blå som om du glömt honom eller henne. Ger du ingen förklaring på att han eller hon är borta från handlingen kommer läsaren bara vänta på och längta efter den personen. Utlovar du att Maria och Mats planerar att resa bort tillsammans för första gången blir läsaren våldsamt besviken om så inte sker eller om du inte vidrör planen mer.
9. Var konsekvent
Nionde rådet vill jag formulera så här: se till att dina figurer är konsekventa i sina handlingar. Du är skaparen av personerna och förser dem med utseenden och egenskaper. Var och en får sin bestämda karaktär. Men om du gör en människa ondskefull måste du löpa linan ut och inte låta personen utföra en handling som går stick i stäv med detta. Gör inte läsaren förvirrad – om det nu inte skulle vara ett särskilt berättarknep i en alldeles speciell situation – genom att han inte förstår sig på eller känner igen dina figurer. Är en människa beskriven som en trofast och riktigt god vän kan denne inte svika när det gäller. Det som oftast annars gör en hygglig roman dålig är att författaren inte låter personen följa de givna karaktärerna.
10. Njut
Tionde rådet kommer från hjärtat: njut av skrivandet! Tyck att det ingenting roligare finns på denna jord än att sitta vid maskinen och få berätta för andra. Vissa författare ser sitt arbete som en stor plåga, men varför har de då valt yrket? Det måste finnas lättare sätt att tjäna ihop till det dagliga brödet. Nej, tycker man när man vaknar på morgonen att äntligen får jag sätta mig vid min kära maskin igen blir livet en författarfest. Och vill du verkligen bli författare kan jag tala om för dig att underbarare jobb finns inte. Är du redo att ta itu med dina texter, är envis och inte ger upp för motgångar, kan jag garantera dig det mest meningsfulla och givande yrke världen kan erbjuda. Välkommen in i en stor, varm gemenskap!
Artikeln är tidigare publicerad i Amelia nr 16/97 och publiceras här i reviderad form med författarens tillstånd.
Från Författarcentrum Öst
Skriva dramatik
Källa: www.stockholm.se/pages/128942/skriva_dramatik.pdf
● Se till att göra förarbetet ordentligt!
● Beskriv så mycket ni kan.
● Se till att din karaktärs intention är tydlig för dig själv. Det blir lättare för er att skriva scenen och för publiken att förstå vilka de är och vad scenen handlar om.
Bygg upp scenen i tre faser, en introduktion, en höjdpunkt och en vändpunkt/avslut.
● Vad?
Vad handlar er scen om? Vad hände innan scenen börjar och vad händer efteråt?
● Vem?
Vilka är karaktärerna? Vad har dom för intressen? Hur gamla är dom? Hur ser dom ut? Är de tjocka, smala? Har de mycket muskler? Är de svaga? Har de något handikapp? Är de sjuka, lyckliga, ständigt rädda, tuffa, har de långt/kort hår, tatueringar etc. Hur går din karaktär? Om din karaktär vore ett djur, vilket skulle han/hon vara? En elak person kan t.ex. liknas vid en orm eller ödla och kan till och med röra sig lite som en sådan. En rädd och stirrig person kanske liknar en ekorre i sitt sätt att vara. En person som både är elak och rädd och alltid vill komma undan, kanske bättre som råtta.
● Vilken tid?
Varför är ni där, vad har era karaktärer för intention/avsikt, vad vill de uppnå i scenen? Vill de såra, berätta något jobbigt, att se till att den andra karaktären inte lämnar rummet, att inte avslöja att din karaktär är kär i den andra karaktären, att stjäla något ur rummet utan att han/hon märker något? Vad finns det för hinder för att kunna fullfölja karaktärens intention? Om en kamrat vill berätta för sin kamrat att han/hon är homosexuell, så kan ett hinder vara att kamraten har homofobi.
● Vilken plats?
Är ni ute, inne, hos vem, hur ser platsen ut där ni är? Rita gärna!
Källa:www.hanscarstensen.se/kursverksamhet/att-skriva-dramatik.aspx
Tips till dramatiker
● Dramatik utgörs av röster/repliker. Men rösterna kan bara få liv om dramatikern känner till vad som utspelar sig mellan människorna replikerna förutan. Talet tar vi människor till först när vi inte kan driva våra projekt utan att tillgripa rösten. Talet är projektets omvandling från fysik till tungmotorik.
● Dramatik är komprimerad tid. Dvs dramatik är inte som livet utanför scenen i en direkt överföring – en sådan scen skulle bli för utdragen och ointressant. Dramatik är som livet, fast tematiserat och koncentrerat.
● Allt som sker på scenen måste således finnas där för åskådarens skull, för att utveckla handlingen. Allt som sker på en scen kommer för åskådaren att bli betydelsebärande, en del av det pussel som åskådaren ”vill få ihop”.
● Alltför många talspråkliga klichéer är därför sällan lyckade på scenen. ”Tjena grabben, läget?” ”Jorå, det knallar och småspringer” kan bli en tröttsam replikväxling. Detta upplevs antagligen inte som en förtätning från åskådarplats, utan snarare som något som man lika gärna kan gå på bussen och lyssna på.
● Dock: Ibland kan talspråkliga klichéer vara en karaktärsmarkör eller en tidsmarkör.
● Ge inte överflödig information. Om den inledande repliken varit: ”Varför kom du inte som vi bestämt?” vet åskådaren att det nu finns en person som är irriterad, och en som antagligen känner skuld. Detta behöver kanske inte understrykas mer (”Jag vet inte”, ”Du är alltid sen”, Det är jag inte alls” osv). Nu kan man ägna sig åt att fördjupa konflikten, fördjupa karaktärerna med mera.
● Svordomar blir extra betonade på scenen. Om de återkommer ofta blir de lätt tröttsamma. Om de förekommer i känslosamma situationer förtar de ofta det ”lilla spelet” . Känslorna ska finnas inom människorna. Jämför:
Henrik: Jag glömde din skiva.
Lena: Fan också!
med
Henrik: Jag glömde din skiva.
Lena: (tittar bara rakt fram)
● Ska man använda svordomar och starka uttryck i ett drama bör man använda de på ställen där de verkligen gör nytta.
● Namn används ibland för ofta av oerfarna replikförfattare. Precis som svordomar blir namn betonade på scenen. Det kan tyckas otympligt om två kompisar benämner varandra vid namn ideligen. Hur ofta kallar vi varandra vid namn i livet utanför scenen? Sällan. När vi använder egennamn eller ”pappa”, ”mamma”, mormor” osv. sker det oftast i speciella situationer. Till exempel när vi vill påkalla någons uppmärksamhet eller när vi vill tala någon till rätta.
● Ett av manusförfattarens stora problem är att hon måste hitta sätt att föra in information (namn, förhistoria, miljö, tid på dygnet, förestående händelser, konflikt osv.) utan att det blir konstlat (när man överlastar brukar man med en amerikansk term kalla detta för chunking, vilket ungefär betyder ”övergödning”). Manusförfattare måste se till att dölja information genom att låta den komma på naturliga ställen, kanske kan man pröva att föra dramat framåt samtidigt som info pytsas ut.
● I exemplet nedan får vi ana årstid, ett karaktärsnamn, spelplats, konflikt:
David: Skrik inte åt mig! Vill du att de i lägenheten bredvid ska komma in igen?
Fanny: Snälla David, måste vi bråka varje första maj?
● Talspråksfraser som ju, så, då (i t ex ”kom då”), va osv. ska bara användas då de fyller en funktion. I regel fyller de ingen funktion alls. Dessa småljud vill skådespelarna själva tolka in. Kan ofta även omfatta skriftspråkliga sätt att inleda meningar: men, ja, jaså, nej, jaha, nej då osv.
● Långa meningar kan i regel kortas ner. Jämför:
Gun: Jag skulle vilja att du kom hit så fort du kunde och monterade upp min bokhylla.
med
Gun: Bokhyllan ska upp. Kan du komma?
● Ofta skriver man två, tre, fyra meningar när det räcker med en enda (=garderingsrepliker; som om man inte litar på att det sagda är uppfattat av åskådaren, utan vill stryka under det gång på gång). Men åskådaren vill inte ha samma information flera gånger. Snarare vill hon ha luftiga repliker som är tolkbara. Jämför:
Jonas: Hur mår du? Hur är det med benet?
Emma: Åt helvete, helt under isen, ibland känner jag mig riktigt deprimerad.
med
Jonas: Hur är benet?
Emma: Jag känner mig deprimerad.
● Ovanstående exempel visar också på en annan detalj som en dramatiker bör tänka på: Att alla repliker inte behöver följas av ett svar, eller en rimlig följdreaktion. Det är ofta mer dynamiskt om karaktärerna befinner sig i olika världar. Jämför:
Y: Har du sett att det regnar?
X: Ja, usch, var är mitt paraply.
med
Y: Har du sett att det regnar?
X: Var är mitt paraply?
● Alla repliker behöver inte följas av en verbal replik. Ett svar kan lika gärna bestå av tystnad, gest, suck eller dylikt.
● Undertexten/det projekt som karaktärerna är uppfyllda av bör inte sägas rakt ut, utan hellre sippra fram. Om huvudkonflikten utspelar sig mellan ett före detta par som inte kommer över sin skilsmässa är det bättre att låta känslorna ligga under ytan, och låta publiken ana dem. Jämför:
Jenny: Du svek mig när du tog pengarna vi fick av villaförsäljningen och bara stack.
Dan: Det enda jag gav dig under de tio åren var mina pengar. Hade jag inte rätt att ta dem?
med
Jenny: Hur mycket fick du för vårt hus?
Dan: Jag klarar mig.
Jenny: Jag tvingas låna pengar av mamma.
Dan: Um.
Jenny: Du bara försvann.
● Dramatiken ska utspela sig inuti rummet, mellan personerna som befinner sig där. Detta för att åskådaren ska få känna kraftmätningen i sig. Konfliktens tyngdpunkt bör alltså inte gälla någon frånvarande person (=skvaller), t ex någon som karaktärerna på scenen känner och är irriterade på. Skvaller leder ofta till att spelet på scenen blir inaktivt.
● Scenbeskrivningen ska helst inte innehålla mer än det som åskådaren kan se. All oumbärlig information om plats, förhållande osv bör komma fram i texten.
● Dramats (en scens) första replikskiften ska ge åskådaren en ingång till (aptitretare av) spelet och en föraning om en kris/gåta, vilka personerna är/varför de befinner sig där/var de är osv.
● Ett drama blir intressant först när karaktärerna är inbegripna i en statuskamp, där statusen skiftar. Om personerna inte visar sin sårbarhet (gärna ofrivilligt) respektive kontrollförmåga är det risk att dramat blir en enda pajkastning mellan två som inte ger sig (=negativitet). Jämför:
Fredrik: Är du här igen?
Benny: Jag har lika stor rätt att vara här som du!
med
Fredrik: Är du här igen?
Benny: Förlåt.
● Statusförändring bör ske stegvis. Plötsliga förändringar är sällan spännande. Om någon vill mörda någon är det inte själva mordet som är av intresse för åskådaren, utan vägen fram till mordet och sekunderna därefter.
● Intressant dramaturgi är sådan där minst en av karaktärerna befinner sig i ständig förändring. Om någon börjar i högstatusposition och någon i lågstatusposition kanske inte situationen ska vara på detta sätt när dramat slutar.
● Åskådaren måste bli intresserad av människorna i dramat. Därför är det viktigt att karaktärerna inte blir alltigenom klichémässiga, utan att de har ett eget språk, ett eget tankesätt. Sålunda är det viktigt att personerna ges en förhistoria, och en riktning i tillvaron (Vilket är X huvudprojekt? Vilka är X sidoprojekt/korta projekt?).
● Dock: Klichéer är inte att förakta. Man kan gott utgå ifrån banala situationer/ relationer mellan människor (de mest effektiva dramerna är de med den enklaste fabeln…). Man kan även utgå ifrån ”typer”. Ju längre tiden går i arbetsprocessen, desto längre bort ifrån klichébilderna brukar man komma.
● Det behövs oftast inte mycket för att en kliché ska förändras och bilda utgångspunkt för något intresseväckande. ”En tråkig gammal gubbe” kanske bara behöver vissla ledmotivet ur Kill
Bill 1.
● Som dramatiker måste man våga låta spelet svänga mot det oväntade. Det finns inget tråkigare än ett drama som hela tiden böjer sig mot det förväntade. Ett drama måste ha vändpunkter/övergångar, eller som Aristoteles formulerar det: peripeti (omsvängning från ett tillstånd till ett annat) och igenkännande (omsvängning från okunnighet till vetskap).
● Åskådaren/läsaren behöver inte förstå allt från början. Låt istället åskådaren/läsaren lägga pussel, alltså få en pusselbit här och där, allt som tiden fortlöper. Det kan till exempel räcka med att presentera en föraning om krisen, någon av karaktärernas namn och projekt – till en början.
● Som dramatiker måste man våga gå in i det oförutsedda, det banala, det skrämmande. Tänk på att texten inte är du, det är en värld du konstruerar. För åskådaren kan det vara intressant om någon skjuter någon på scenen. Bara för att du är emot våld i vanliga livet är det inte säkert att dina karaktärer är det/bör vara det.
● Var inte rädd för att låta karaktärerna ge varandra öppna erbjudanden, dvs. säga saker som inte syftar på fenomen som är helt glasklara för åskådaren. Repliken ”Har Dennis varit här?” kan till exempel sägas utan att åskådaren har en aning om vem Dennis är.
Avslutningsvis, två skrivtekniska saker:
● När någon avbryter någon brukar man skriva
Skrivareleven: Nu tycker jag det räcker med–
Hans: (avbryter) Du tycker och tycker och tycker.
● När någon skriker eller talar högt kan man använda versaler tillsammans med utropstecken.
Skrivareleven: NU TYCKER JAG DET RÄCKER MED DENNA KORVSTOPPNING!
Copyright: Hans Carstensen 2007, Sidan uppdaterades den 3 september 2007.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
