Skriva dramatik

Källa: www.stockholm.se/pages/128942/skriva_dramatik.pdf

● Se till att göra förarbetet ordentligt!

● Beskriv så mycket ni kan.

● Se till att din karaktärs intention är tydlig för dig själv. Det blir lättare för er att skriva scenen och för publiken att förstå vilka de är och vad scenen handlar om.

Bygg upp scenen i tre faser, en introduktion, en höjdpunkt och en vändpunkt/avslut.

● Vad?
Vad handlar er scen om? Vad hände innan scenen börjar och vad händer efteråt?

● Vem?
Vilka är karaktärerna? Vad har dom för intressen? Hur gamla är dom? Hur ser dom ut? Är de tjocka, smala? Har de mycket muskler? Är de svaga? Har de något handikapp? Är de sjuka, lyckliga, ständigt rädda, tuffa, har de långt/kort hår, tatueringar etc. Hur går din karaktär? Om din karaktär vore ett djur, vilket skulle han/hon vara? En elak person kan t.ex. liknas vid en orm eller ödla och kan till och med röra sig lite som en sådan. En rädd och stirrig person kanske liknar en ekorre i sitt sätt att vara. En person som både är elak och rädd och alltid vill komma undan, kanske bättre som råtta.

● Vilken tid?
Varför är ni där, vad har era karaktärer för intention/avsikt, vad vill de uppnå i scenen? Vill de såra, berätta något jobbigt, att se till att den andra karaktären inte lämnar rummet, att inte avslöja att din karaktär är kär i den andra karaktären, att stjäla något ur rummet utan att han/hon märker något? Vad finns det för hinder för att kunna fullfölja karaktärens intention? Om en kamrat vill berätta för sin kamrat att han/hon är homosexuell, så kan ett hinder vara att kamraten har homofobi.

● Vilken plats?
Är ni ute, inne, hos vem, hur ser platsen ut där ni är? Rita gärna!

Källa:www.hanscarstensen.se/kursverksamhet/att-skriva-dramatik.aspx

Tips till dramatiker

● Dramatik utgörs av röster/repliker. Men rösterna kan bara få liv om dramatikern känner till vad som utspelar sig mellan människorna replikerna förutan. Talet tar vi människor till först när vi inte kan driva våra projekt utan att tillgripa rösten. Talet är projektets omvandling från fysik till tungmotorik.

● Dramatik är komprimerad tid. Dvs dramatik är inte som livet utanför scenen i en direkt överföring – en sådan scen skulle bli för utdragen och ointressant. Dramatik är som livet, fast tematiserat och koncentrerat.

● Allt som sker på scenen måste således finnas där för åskådarens skull, för att utveckla handlingen. Allt som sker på en scen kommer för åskådaren att bli betydelsebärande, en del av det pussel som åskådaren ”vill få ihop”.

● Alltför många talspråkliga klichéer är därför sällan lyckade på scenen. ”Tjena grabben, läget?” ”Jorå, det knallar och småspringer” kan bli en tröttsam replikväxling. Detta upplevs antagligen inte som en förtätning från åskådarplats, utan snarare som något som man lika gärna kan gå på bussen och lyssna på.

● Dock: Ibland kan talspråkliga klichéer vara en karaktärsmarkör eller en tidsmarkör.

● Ge inte överflödig information. Om den inledande repliken varit: ”Varför kom du inte som vi bestämt?” vet åskådaren att det nu finns en person som är irriterad, och en som antagligen känner skuld. Detta behöver kanske inte understrykas mer (”Jag vet inte”, ”Du är alltid sen”, Det är jag inte alls” osv). Nu kan man ägna sig åt att fördjupa konflikten, fördjupa karaktärerna med mera.

● Svordomar blir extra betonade på scenen. Om de återkommer ofta blir de lätt tröttsamma. Om de förekommer i känslosamma situationer förtar de ofta det ”lilla spelet” . Känslorna ska finnas inom människorna. Jämför:

Henrik: Jag glömde din skiva.
Lena: Fan också!

med

Henrik: Jag glömde din skiva.
Lena: (tittar bara rakt fram)

● Ska man använda svordomar och starka uttryck i ett drama bör man använda de på ställen där de verkligen gör nytta.

● Namn används ibland för ofta av oerfarna replikförfattare. Precis som svordomar blir namn betonade på scenen. Det kan tyckas otympligt om två kompisar benämner varandra vid namn ideligen. Hur ofta kallar vi varandra vid namn i livet utanför scenen? Sällan. När vi använder egennamn eller ”pappa”, ”mamma”, mormor” osv. sker det oftast i speciella situationer. Till exempel när vi vill påkalla någons uppmärksamhet eller när vi vill tala någon till rätta.

● Ett av manusförfattarens stora problem är att hon måste hitta sätt att föra in information (namn, förhistoria, miljö, tid på dygnet, förestående händelser, konflikt osv.) utan att det blir konstlat (när man överlastar brukar man med en amerikansk term kalla detta för chunking, vilket ungefär betyder ”övergödning”). Manusförfattare måste se till att dölja information genom att låta den komma på naturliga ställen, kanske kan man pröva att föra dramat framåt samtidigt som info pytsas ut.

● I exemplet nedan får vi ana årstid, ett karaktärsnamn, spelplats, konflikt:

David: Skrik inte åt mig! Vill du att de i lägenheten bredvid ska komma in igen?
Fanny: Snälla David, måste vi bråka varje första maj?

● Talspråksfraser som ju, så, då (i t ex ”kom då”), va osv. ska bara användas då de fyller en funktion. I regel fyller de ingen funktion alls. Dessa småljud vill skådespelarna själva tolka in. Kan ofta även omfatta skriftspråkliga sätt att inleda meningar: men, ja, jaså, nej, jaha, nej då osv.

● Långa meningar kan i regel kortas ner. Jämför:

Gun: Jag skulle vilja att du kom hit så fort du kunde och monterade upp min bokhylla.

med

Gun: Bokhyllan ska upp. Kan du komma?

● Ofta skriver man två, tre, fyra meningar när det räcker med en enda (=garderingsrepliker; som om man inte litar på att det sagda är uppfattat av åskådaren, utan vill stryka under det gång på gång). Men åskådaren vill inte ha samma information flera gånger. Snarare vill hon ha luftiga repliker som är tolkbara. Jämför:

Jonas: Hur mår du? Hur är det med benet?
Emma: Åt helvete, helt under isen, ibland känner jag mig riktigt deprimerad.

med

Jonas: Hur är benet?
Emma: Jag känner mig deprimerad.

● Ovanstående exempel visar också på en annan detalj som en dramatiker bör tänka på: Att alla repliker inte behöver följas av ett svar, eller en rimlig följdreaktion. Det är ofta mer dynamiskt om karaktärerna befinner sig i olika världar. Jämför:

Y: Har du sett att det regnar?
X: Ja, usch, var är mitt paraply.

med

Y: Har du sett att det regnar?
X: Var är mitt paraply?

● Alla repliker behöver inte följas av en verbal replik. Ett svar kan lika gärna bestå av tystnad, gest, suck eller dylikt.

● Undertexten/det projekt som karaktärerna är uppfyllda av bör inte sägas rakt ut, utan hellre sippra fram. Om huvudkonflikten utspelar sig mellan ett före detta par som inte kommer över sin skilsmässa är det bättre att låta känslorna ligga under ytan, och låta publiken ana dem. Jämför:

Jenny: Du svek mig när du tog pengarna vi fick av villaförsäljningen och bara stack.
Dan: Det enda jag gav dig under de tio åren var mina pengar. Hade jag inte rätt att ta dem?

med

Jenny: Hur mycket fick du för vårt hus?
Dan: Jag klarar mig.
Jenny: Jag tvingas låna pengar av mamma.
Dan: Um.
Jenny: Du bara försvann.

● Dramatiken ska utspela sig inuti rummet, mellan personerna som befinner sig där. Detta för att åskådaren ska få känna kraftmätningen i sig. Konfliktens tyngdpunkt bör alltså inte gälla någon frånvarande person (=skvaller), t ex någon som karaktärerna på scenen känner och är irriterade på. Skvaller leder ofta till att spelet på scenen blir inaktivt.

● Scenbeskrivningen ska helst inte innehålla mer än det som åskådaren kan se. All oumbärlig information om plats, förhållande osv bör komma fram i texten.

● Dramats (en scens) första replikskiften ska ge åskådaren en ingång till (aptitretare av) spelet och en föraning om en kris/gåta, vilka personerna är/varför de befinner sig där/var de är osv.

● Ett drama blir intressant först när karaktärerna är inbegripna i en statuskamp, där statusen skiftar. Om personerna inte visar sin sårbarhet (gärna ofrivilligt) respektive kontrollförmåga är det risk att dramat blir en enda pajkastning mellan två som inte ger sig (=negativitet). Jämför:

Fredrik: Är du här igen?
Benny: Jag har lika stor rätt att vara här som du!

med

Fredrik: Är du här igen?
Benny: Förlåt.

● Statusförändring bör ske stegvis. Plötsliga förändringar är sällan spännande. Om någon vill mörda någon är det inte själva mordet som är av intresse för åskådaren, utan vägen fram till mordet och sekunderna därefter.

● Intressant dramaturgi är sådan där minst en av karaktärerna befinner sig i ständig förändring. Om någon börjar i högstatusposition och någon i lågstatusposition kanske inte situationen ska vara på detta sätt när dramat slutar.

● Åskådaren måste bli intresserad av människorna i dramat. Därför är det viktigt att karaktärerna inte blir alltigenom klichémässiga, utan att de har ett eget språk, ett eget tankesätt. Sålunda är det viktigt att personerna ges en förhistoria, och en riktning i tillvaron (Vilket är X huvudprojekt? Vilka är X sidoprojekt/korta projekt?).

● Dock: Klichéer är inte att förakta. Man kan gott utgå ifrån banala situationer/ relationer mellan människor (de mest effektiva dramerna är de med den enklaste fabeln…). Man kan även utgå ifrån ”typer”. Ju längre tiden går i arbetsprocessen, desto längre bort ifrån klichébilderna brukar man komma.

● Det behövs oftast inte mycket för att en kliché ska förändras och bilda utgångspunkt för något intresseväckande. ”En tråkig gammal gubbe” kanske bara behöver vissla ledmotivet ur Kill
Bill 1.

● Som dramatiker måste man våga låta spelet svänga mot det oväntade. Det finns inget tråkigare än ett drama som hela tiden böjer sig mot det förväntade. Ett drama måste ha vändpunkter/övergångar, eller som Aristoteles formulerar det: peripeti (omsvängning från ett tillstånd till ett annat) och igenkännande (omsvängning från okunnighet till vetskap).

● Åskådaren/läsaren behöver inte förstå allt från början. Låt istället åskådaren/läsaren lägga pussel, alltså få en pusselbit här och där, allt som tiden fortlöper. Det kan till exempel räcka med att presentera en föraning om krisen, någon av karaktärernas namn och projekt – till en början.

● Som dramatiker måste man våga gå in i det oförutsedda, det banala, det skrämmande. Tänk på att texten inte är du, det är en värld du konstruerar. För åskådaren kan det vara intressant om någon skjuter någon på scenen. Bara för att du är emot våld i vanliga livet är det inte säkert att dina karaktärer är det/bör vara det.

● Var inte rädd för att låta karaktärerna ge varandra öppna erbjudanden, dvs. säga saker som inte syftar på fenomen som är helt glasklara för åskådaren. Repliken ”Har Dennis varit här?” kan till exempel sägas utan att åskådaren har en aning om vem Dennis är.

Avslutningsvis, två skrivtekniska saker:

● När någon avbryter någon brukar man skriva

Skrivareleven: Nu tycker jag det räcker med–

Hans: (avbryter) Du tycker och tycker och tycker.

● När någon skriker eller talar högt kan man använda versaler tillsammans med utropstecken.

Skrivareleven: NU TYCKER JAG DET RÄCKER MED DENNA KORVSTOPPNING!

Copyright: Hans Carstensen 2007, Sidan uppdaterades den 3 september 2007.