Berättarperspektiv

Berättarperspektiv

De fem egentliga skrivtyperna är berättelsen, beskrivningen, utredningen, argumentationen och sammanställningen. Berättelsen och beskrivningen är de skrivtyper som behandlas här.

Berättelsen Viktigaste kännetecknen är att den skildrar ett händelseförlopp och att den rör sig i tiden.

Beskrivningen B. rör sig i rummet och kan liknas vid en stillbild. Motsatsen är berättelsen som utgörs av en serie bilder.

Skrivprocessen

Några punkter om hur förarbetet kan läggas upp:

● Analysera rubriken (titeln) av det som ska behandlas. Vad är innehållet i stora drag?

● Anteckna nyckelord, tankar, uppslag och idéer. Gör en brainstorming och en mindmapp.

● Gå igenom uppslagen. Stryk allt som faller utanför ramarna (innehållet i stora drag). Utarbeta en disposition där byggstenarna i berättelsen ordnas. I berättelsen görs en form av kronologisk ordning och i beskrivningen en rumslig princip. Huvudleden i dispositionen bör fungera ungefär som marginalrubriker. Varje stycke i framställningen skall i princip vara täckt av en sådan marginalrubrik.

Några argument för att göra förarbete och disposition är att skrivandet går fortare för man behöver inte fundera så mycket på vad som skall hända. Nya idéer och uppslag behöver inte funderas ut hela tiden. Risken är inte stor att saker och ting glöms bort. Du ser om du behöver läsa in dig på något ämne som behandlas i historien. Du får en överblick över historien så felaktiga och snedvridna proportioner undviks.

Punkter om utformandet av berättelsen:

● Läs igenom och korrigera. Låt gärna texten vila en dag för att se den med fräscha ögon. Granska om du låser dig vid vissa formuleringar och tankebanor. Är innehållet lätt att följa?

● Ibland kan det vara en idé att spara inledning och avslutning tills berättelsen är klar, eftersom det är lätt att fastna i dem.

Sista punkten i skrivprocessen:

● Efterkoll. När allt annat är fixat är det dags att gå in och fila på stavfel, språkbyggnad och det sakliga innehållet.

I de två första ledens punkter ingår kreativitet och fantasi. Det är bara den sista punkten som är torr och mindre angenäm.

Episk teknik

Beståndsdelar i en berättelse:

● tidpunkt

● plats

● personer, huvud- och bikaraktärer

Dessa oumbärliga faktorer måste finnas för att berättelsen ska kunna förstås av läsaren. De tre behöver inte komma med en gång, utan kan komma gradvis under berättelsens gång.

● stämning, är det glatt, hemskt osv. Tips för stämning är att beskriva vädret.

● skildring av ett händelseförlopp, att berättelsen rör sig i tiden. Händelse, orsakerna till denna och följderna av den.

● person- och miljöbeskrivning

Berättelsen ger svar på frågorna: När? Var?

Varför? Vem/vilka?

Hur? Med vilket resultat?

Inskjutna beskrivningar

För att öka läsarens närvarokänsla görs inskjutna beskrivningar av större eller mindre omfattning. Personer, föremål och miljöer behöver presenteras för att läsaren ska förstå vem de har att göra med och hur det ser ut. Inskjutna beskrivningar medför i regel att tempot bromsas, vilket ger en behaglig omväxling.

Beskrivningar bör inte ta för stor plats i en berättelse. En beskrivning ska underordna sig och integreras i den löpande framställningen.

Exakta detaljer

Sådant som datumangivelser, klockslag, adresser, släktrelationer och annat ger berättelsen verklighetstrohet. Saknas exakta detaljer blir berättelsen lätt blek och anonym.

Reflexioner

Reflexioner och författarkommentarer gör att berättelsen får mer än bara handling. Ämnen att reflektera över kan vara politiska, moraliska eller allmänmänskliga. Se upp så reflektionerna inte får för stort utrymme, då förvandlas berättelsen till en essä!

Anföring – att återge tal

En persons tal och tankar återges i

● direkt anföring

● indirekt anföring

● inlevelseframställning

Direkt anföring används för att fullständigt och ordagrant återge vad en person sagt eller tänkt. Utmärkande drag är:

a. första person, jag-form

b. tempus presens, utom vid de tillfällen då personen uttalar sig om händelser i förfluten tid

c. talspråkliga romer (dialekt, utrop, ordval, meningsbyggnad etc.)

d. direkt anföring markeras med anföringstecken (” ”) eller med tank-
streck – ( inte bindestreck -)

Indirekt anföring används för att i berättande och refererande form återge vad någon sagt eller tänkt. Utmärkande drag är:

a. tredje person – han, hon, de etc.

b. tempus imperfekt

c. inga talspråkliga former

Inlevelseframställning en mellanform mellan direkt och indirekt anföring. Utmärkande drag är:

a. tredje person

b. samma tempus som den omgivande löpande framställningen, i regel imperfekt

c. talspråkliga former

d. i regel inga anföringsverb

Tips! Använd direkt anföring eller mixa direkt anföring och inlevelseframställning. Direkt anföring är bäst i referat och liknande framställningar.

Inre skeende

Berättelsen blir mer levande om läsaren får inblick i karaktärernas inre liv (som bara författaren känner till och kan berätta om). Till det inre skeendet hör bl.a. tankar och känslor.

Tankar återges efter något av anföringssätten beskrivna ovan, eller via ”den inre monologen”.

Känslor är svåra att göra trovärdiga för läsaren. Tre tips för att lyckas med det är:

· beskriv vilka yttre kroppsliga uttryck som känslorna tar sig

· låt den diktade personen tänka eller säga vad den känner genom att använda direkt anföring

· skildra situationen så åskådligt och levande att läsaren själv kan tolka och uppleva känslorna hos den diktade personen.

Episk skala

I en medryckande berättelse växlar författaren mellan närbilder, där en situation eller en händelse behandlas relativt ingående, och översiktsbilder, där bakgrunden eller en viss tidsrymd antyds med några ord eller meningar.

Den episka skalan växlar mellan den egentliga episka framställningen, som relativt fullständigt återger det mesta som inträffar under kortare tidsepisoder, och resumén, som med få detaljer ger ett skissartat skeende.

Viktiga företeelser ska ta den största platsen i berättelsen. Vad är det centrala? Undvik det ointressanta och ovidkommande detaljer. Var inte lika utförlig på alla punkter.

Episk sparsamhet

Lämna lite över till läsarens fantasi, låt denne aktivt fundera över berättelsen. Att inte vara övertydlig och tala om allt stimulerar läsaren och manar till större engagemang i läsandet.

Synvinkel eller point-of-view

Vem berättar historien? Genom vems ögon ses händelserna och vem upplever dem?

Jagberättelse Jag upplever och berättar, stark inlevelse är möjlig. Antingen är ”jag” fiktiv eller så är ”jag” identisk med författaren. Det är lättast att skriva i jag-form, men risken är att berättelsen blir tråkig.

Den allvetande Vanligaste greppet bland författare. Lätt att tränga in i de fiktiva personernas

författaren själsliv och flytta sig från den ena personen till den andra och från plats till plats. Författaren kan redogöra för fakta och förhållanden som de fiktiva personerna inte känner till, ge nödvändig bakgrundsinformation och föregripa berättelsens utgång. Dessutom kan författaren ge kommentarer och reflexioner eller träda i dialog med sina diktade personer eller med läsaren. Ofta ger den allvetande författaren, med synvinkeln förlagd huvudsakligen hos en person som blir författarens språkrör och bärare av synvinkeln, det bästa resultatet.

Den utomstående Berättelsen bärs upp av en utomstående iakttagare som inte deltar i

iakttagaren handlingen, men som ser, hör och noterar det yttre. Berättaren kan liknas vid en filmkamera som registrerar skeenden men avhåller sig från engagemang. Sådana historier blir objektiva, realistiska och på ytan känslokalla, ”hårdkokta”.

Komposition och kronologi

Komposition är ett sammanfattande begrepp för hur stoffet i en framställning är ordnat och står i intimt förhållande till kronologin, tidsföljden. Vad kommer först? När skall tid, plats, personer etc. presenteras? När skall viktiga uppgifter om bakgrunden komma in?

Rak kronologisk Enklast är att återge historien från början till slut, i den ordning saker och ting

ordning inträffade.

Omvänd kronologisk Innebär att berättelsen utspelar sig i ett nu-plan, men med tillbakablickar på

ordning förfluten tid. Tillbakablickarna kan vara i form av drömmar, tankar, erinringar etc. För historier som sträcker sig över lång tid är det nästan nödvändigt att ha omvänd kronologisk ordning. En berättelse kan lyftas av omvänd kronologi genom tillbakablickar och bakåtupprullning.

Parallellhandling Berättelsen kan utgöras av ett par eller flera parallella händelseförlopp som man växlar mellan. Ofta strålar dessa samman mot slutet av historien.

Början Bra tips för en lyckad inledning:

· Presentera tidpunkt och plats, vilket ger bakgrund och fast orientering.

· Mer eller mindre utförlig beskrivning av vädret. Om vädret inte tas med i början av berättelsen bör det komma relativt tidigt om det är av betydelse för handlingen.

· Kortfattad beskrivning av miljön för att ge bakgrund och kontur åt berättelsen.

· Beskriv huvudpersonens utseende, men inte alltför utförligt.

· Börja med en fråga, som sedan besvaras, för att väcka läsarens nyfikenhet.

· Inledningen kan utgöras av en kortare reflexion över något tema som sedan utvecklas. Även detta är ett bra knep för att sätta igång läsarens fantasi och skapa förväntningar inför berättelsen.

· Börja med ett replikskifte.

· Berättelsen kan börja med att läsaren plötsligt befinner sig mitt uppe i ett pågående skede.

De två sistnämnda sätten är bra när berättelsen är i omvänd kronologisk ordning. Man börjar i ett nu-plan och låter läsaren få del av vad som har hänt förut genom tillbakablickar i de deltagande personernas minne eller på annat sätt. Greppet i de två sistnämnda spelöppningarna kallas att börja in medias res (lat. mitt i sakläget, rakt in i handlingen). Detta är ofta bättre än att börja med beskrivningar av olika slag, eftersom det är handlingen som är det viktigaste.

Slutet En spännande historia ska här få sin upplösning och en komisk sin poäng. Några exempel på lämpliga slut:

· Eventuella lärdomar för framtiden.

· Eventuella konsekvenser för personerna.

· Livet går vidare som vanligt (liksom i verkligheten).

· Frågor och reflexioner som gjorts i början besvaras.

· Tempot trappas ner, allt klingar av och berättelsen slutar i ett stort lugn.

Sammanfattning av episk teknik

Beståndsdelar i en berättelse: tidpunkt, plats, personer, handling (en eller flera händelser). En berättelse ger bl.a. svar på: när?, var?, varför?, vem/vilka?, hur?, med vilket resultat?

Enhetlig handling – inga ovidkommande episoder.

Variation: handlingen, som är det viktigaste varvas med inskjutna beskrivningar, reflexioner, dialoger och tankar.

Anföringsteknik: direkt anföring, indirekt anföring, inlevelseframställning. Bästa resultat nås troligen med direkt anföring eller med en kombination av direkt anföring och inlevelseframställning.

Yttre skeende: personer, miljö, djur, föremål, dialoger, händelseförlopp, dvs. allt som kan iakttas och uppfattas.

Inre skeende: tankar, känslor, drömmar etc. Tankar återges som repliker.

Episk skala: resumé, varvid längre tidsperioder återges i några få ord eller meningar och egentlig episk framställning, varvid allt eller det mesta som inträffat under kortare tidsperioder återges relativt fullständigt.

Varierad utförlighet: lika stort utrymme ägnas inte åt likgiltigheter som åt väsentligheter. Framställningen växlar mellan resumén och den egentliga episka framställningen.

Episk sparsamhet. Undvik övertydlighet.

Synvinkel: författarens förhållande till berättelsen och i samband därmed frågan om vem som upplever och återger händelseförloppet. Tre möjligheter: jagberättelse, allvetande författare, objektiv iakttagare. Jagberättelsen är enklast, bäst resultat ger nog den allvetande författaren med upplevelsen centrerad till en person.

Komposition: arrangerandet av berättelsens byggstenar på bästa sätt.

TID	PLATS	VÄDER	PERSON/ER
BÖRJAN	HANDLING ORSAKER TILL FÖLJDER AV		SLUT

Kronologi: rak kronologisk ordning, händelserna berättas i samma ordning som de har inträffat. Omvänd kronologisk ordning, berättelsen utspelas i ett nu-plan men med tillbakablickar på förfluten tid. Parallellhandling, två eller flera händelseförlopp skildras parallellt i tiden.

Början: presentation av tid, plats, väder, personer eller en kombination av dessa faktorer. Bäst resultat nås troligen om berättelsen börjar in media res med repliker, någon dramatisk situation eller med en reflexion eller en fråga.

Slutet: tempot tonas ner, inget direkt slut, frågor och reflexioner besvaras, konsekvenser för personerna. Källa: Blågula svenskaboken för gymnasiet.